Å HEJ OCH HÅ!

29 augusti 2010. då drog jag visst iväg ett litet inlägg på den här stackars bortglömda dammiga bloggen.... jojo.... ja, nästan ett år senare kan det ju vara dags igen. men nu skriver jag antagligen bara för mig själv, för vem orkar vänta i ett år? den som väntar på nåt gott, heter det ju, men jag vet inte...genom sig själv känner man andra, heter det också. inte skulle jag vänta i ett år, nej, då har den blogget tappat min respekt och mitt tålamod! tyvärr! sorry! get over it and move on! japp! well, det är väl inte helt fel att blogga för sig själv, heller! då slipper man ju alla uppmuntrande, roliga kommentarer och man slipper känna press att man borde blogga mer och man slipper få bättre självkänsla när folk öser komplimanger över en. ja, nej, tack och lov för att slippa det! nu är det bara jag och min blogg! vad är väl en bal på slottet....?  

i´ve done it again...

...jo´rå! återigen hamnade jag i en miljö, i en situation som bara va SÅ fel (som när jag hamnade på en IRON MAIDEN-konsert!). moa tog igår gummistövlarna och åkte till jönköping, elmia, LASTBILSUTSTÄLLNING! va?!! jag vet....jag vet inte vad jag ska säga...DET BARA BLEV SÅ!

som den trogna, kristna hustru jag är (jo, jag kan inte förtydliga nog hur trogen och kristen jag faktiskt är!) ville jag stötta min man i en av årets viktigaste händelser. (inte min födelsedag, även om man faktiskt skulle kunna tro det!) korandet av europas snyggaste lastbil! eftersom han kör den bil som vann ifjol var deras deltagande ett givet inslag. johan och deras crew (en full kollega, en stressad chef, en lastbilskåt groupie vid namn joel och lite annat löst folk) åkte givetvis till jönköping i början av veckan för att förbereda, tvätta, putsa, tvätta lite mer. (här kan med fördels askungens möss´ sång börja nynnas: "vi ska sy och vi ska sprätta, hela ........lajlajljaljaljaaaaaaa!") eller nu ljög jag! alltså johan åkte dit på onsdagen, tävlingen var på lördagen, alla kom på fredagen. notera noga att JOHAN var först på plats. manisk? lustigt det där, jag har aldrig märkt av att han gillar att tvätta och putsa...

hur som helst, handen på hjärtat, så saknade jag honom lite och då en annan fru (JO VI ÄR VISST MAN OCH FRU! ja, kanske inte juridiskt men i praktiken!) skulle åka dit hängde jag på. johan hade varnat mig i två veckor och försökt avstyra det hela. han menade att det där kanske inte var ngt för mig, att jag skulle bli uttråkad och sen sura i 6 timmar för att jag ville hem! trams! inte jag heller! nej just det, jag kom dit, upptäckte att det inte var något för mig, blev uttråkad och surade för jag ville hem! lastbilar så långt ögad kunde nå. tandlösa, sluskiga chafförer med deras överviktiga fruar med blekt hår och utväxt och smutsiga, tjocka ungar som ville köpa affischer och hänga på sovrumsväggen (?), fulla 17-åriga killar med huvtröja och ryggsäck som behandlade chafförerna som rockstjärnor, översminkade medelålders kvinnor med bh:arna väl synliga i hopp om att dagen skulle resultera i ett uns av bekräftelse, stressade åkeriägare utan humor och så moa. japp! jo men visst...jag vet inte riktigt i vilken kategori jag ska placera mig själv. överviktiga fruar kanske....?

jag kom dittrippande i mina fina klackstövlar, min nya ögonskugga (nyans crow med glitter, tyckte det passade dagens tema med stylade lastbilar) en liten sjal och med håret lagt i finaste lockarna. väl inne på området visade det sig vara en gigantiskt lerpöl över hela skiten, spöregnet slog i backen så man trodde det kom nerifrån, jag fick springa till bilen och sätta på mig gummistövlar och min M87, ullfrotté. när jag kom tillbaka såg jag ut som en slickad, dyngsur katt i håret, imma på brillorna, svart av mascaran långt ner på kinderna, min lilla käcka sjal fick användas som vindskydd, och min två nummer för stora jagcka hade jag virat två varv runt kroppen för att inte förfrysa mina stackars lemmar. så var det med den stylingen... johan låtsades inte känna mig då jag såg ut som hämtad från nån skräckfilm om hemlösa mördare eller nåt...

sur, frusen och irriterad såg jag mig omkring och märkte till min förvåning att då alla verkade trivas utom jag var det nog så att det inte var elmia det var fel på utan att det var jag som var på fel ställe (jo, det tog 3 timmar innan poletten trillade ner).
johan såg ut som fisken i vattnet, pratade med folk, berömde andra åkeriers billack (?), drack öl och var allmänt imponerad av ALLT (som när ungarna får följa med pippi långstrump in i gidosaffären!). när kvällen närmade sig pratades det om vilka som skulle tillbaka till gbg. jag vägde mellan att åka hem till mig tomma lgh och kolla på nån dålig film i min ensamhet eller stanna kvar, fortsätta vara malplacerad och dessutom vara i vägen för johan i kvällens stora fest med kontaktknytande, ölpimplande och neverending diskussioner om lastbilar oich dess attiraljer. pest eller kolera? jag tog på mig offerkoftan och for hem! tänk inte på mig! jag åker hem ja, sätter mig vid tv:n och grinar en stund!

i ärlighetens namn fick jag mig en lite aha-upplevelse. det är detta det handlar om. relationer och förhållande. att se sin partner i sitt rätta element och låta honom få vara där och insupa (jo, bokstavligt talat) hela atmosfären och att jag får sätta min egen lycka åt sidan för en LITEN stund (man vill ju inte skämma bort dom!). det var johans helg, johans stund. till och med hans stund i rampljuset, för han och lastbilen är på framsidan av lastbilsblaskan PROFFS! wow! (sen ringde han och sa att han och den fulla kollegan även hamnade i TRAILER!) och jag har även kommit till insikt om att det är ingen mening om att försöka glömma och förtränga den här helgen, för att johan kommer att prata om detta till jul!

Fick ett uppmuntrande....

....meddelande av anna s på fejjan så min bloggnerv började att rycka!

Jag har flyttat. Johan fick flytta med. Jag är väl snäll? Johan är en tidsoptimist med attityden att allt ordnar sig. Jag är en obotlig pessimist med inställningen att ALLT måste planeras i detalj för att inte gå om intet. Att vi fortfarande är ilag kan inte förklaras på annat sätt än att min socialarbetarroll tagit över för att in i döden ha hoppet om att han kan och SKALL förändras! Hörde det en gång, att i och med att en man och en kvinna blir ilag påbörjas förändringsprocessen direkt! Mannen skall göras om! Ny klädstil, bättre frisyr! Han skall manas till ett bättre arbete och ha mer framtidsvisioner. Varför valde man då honom? Jo, kanske för att man likt ett renoveringsobjekt såg potentialen...? Potensen...? Impotensen..? Hur som haver så är det väl visst så att det ärven finns en gnutta LÖÖÖV med också! Doktor Moa (Phil) har talat, sätt in pengar på bifogat plusgiro.

Igår skulle vi lämna tillbaka nycklarna till vår gamla lgh som vi hyrt i andra hand (Inget som rekommenderas för den nervklene. Hur länge får vi bo här? Vart ska vi ta vägen sen? Vad gör vi om vi inte hittar något nytt? Vad kostar en natt/ månad på Stadsmissionen?) Och jag min virrpanna! När vi möter det gamla hyresvärden så sträcker han fram handen för att hälsa. Hej, hej, säger jag och presenterar mig med mitt namn! Ja, vi har ju bara träffats typ 10 ggr! Jag blev tillfälligt sinnesförvirrad och kunde sen inte sluta skratta! Jag såg en glimt i hans uppspärrade ögon, liksom han tänkte: eeh..., ja hej du! (vem faan har jag hyrt ut till?! Pucko!) Johan skämdes och gned sig i pannan och nickade menanade till värden ungefär som att: ja, hon har fått permis från sin dagliga verksamhet... Tack och lov behöver vi inte ses igen. Så till vida städningen är ok...

En vän till mig köpte en lgh för ett tag sen för 1,3 miljoner. Sen sa hon att det visst var ett litet impulsköp (typ som en kjol på H&M...) och att de nog skulle ha tittat runt lite mer. Så gjorde vi här om dan men summan handlade bara om en tusenlapp. tack och lov! Vi for iväg för att köpa två kohudsmattor på annons som vi hitttat Blocket. Johan köpte för ett tag sen en cowboyhatt (jag vet! Fråga inte!) och kände väl i sitt stilla sinne att han behövde ngt som matchade ihop med den. Och som den kristna, trogna hustrum jag är (ja, i praktiken är vi gifta om än dock inte juridiskt.) följde jag lydigt med och såg till att köpet gick i lås. Detta gör visserligen mig till medbrottsling men jag yrkar på att jag bara följde order! Väl hemma, efter att ha lagt ut mattorna på alla tänkbara ställen i hela huset (försökte med trapphuset en snabbis också) insåg vi att det varken var vår stil (nej, Johan, det är fortfarande Kålltorp och inte Dallas vi bor i) eller att de överhuvudtaget fick plats någonstans. Så ungefär 17 minuter efter hemkomsten med mattorna togs det mogna beslutet att lägga ut dem på annons på Blocket. Igen. Johan kom till sans och ringde därmed inte på annonsen om chesterfieldsofforna och har heller inte börjar röka inne (som han skulle börja göra i sitt dallas-vardagsrum med dov belysning och bokhyllor till taket. Inte att förglömma minibaren i jordgloben...!)

Eftersom ni fortfarande läser. (jag vill ju bestämt tro att det visst är fler än en som läser) En snabb uppdatering: Jag har börjat arbeta efter min icke-förtjänta semester. Jag börjar efter några månaders kringlullande (jag vet vad DU läste!) på jobbet äntligen börjat inse vad jag är anställd för. En ganska behaglig känlsa när man sitter på vagnen till jobbet att faktiskt veta varför man åker dit! Jag bantar fortfarande. Eller ja, prövar på min nya livsstil. Idag i alla fall.

Jag dödar mina älsklingar hela tiden! Har dödat massor! Anna sa att i reklam- (och inrednings-)branschen pratar man om att "kill your darlings". Om man håller på med ett projekt som inte går i lås, exempel inreda vardagsrummet, på grund av att man inte riktigt får till det så som man vill ha det, så måste man ta bort det man tycker mest om för att sedan börja om. Eftersom att allt antagligen hänger på den grejen måste den bort för att man ska kunna tänka om och tänka fritt!. Då det inte gick att slänga ut Johan har jag nu kommit till insikt om att MONSTRET åker! (inte jag alltså, utan min gigantiska fåtölj). det är med sorg i sinnet som jag nu deklarerar för första gången offentligt att den has to go. Vårt stora fina vardagsrum känns som ett dockhus med monstret i. Inte ens att ha den på högkant som TV-bänk funkade. Johan sprang omkring och skrek att TV:n skulle ramla och gå sönder. För att slippa se eländet (Johan i panik alltså) fattade jag det fruktansvärda beslutet att adoptera bort honom (fåtöljen alltså, Johan vore för gammal för att adopteras bort. Han skulle inte anpassa sig i ett nytt hem.) Så nu är det bestämt!

Johan har förresten börjat i kognitiv beteendeterapi! Han kom och hämtade mig på jobbet härom dan i Angered och fick se livs levande invandrare! Good job, Johan! Till en början försökte han göra sig ett med väggen men så småningom såg han mer bekväm ut. Ansiktet började slappna av och han såg inte längre ut som han stod och gjorde olycka i byxan! Nästa gång ska han få hälsa på en (invandrare alltså)! Men små steg!

to night´s gonna be a good night!!!

jaså? inte för mig... återigen ligger jag hemma i soffan med foten i högläge och tittar på "mitt-på-dagen-tv" (hem till gården, days of our lives, mansgris-jon and kate and all their kids, dvärgar som ser ut som richard gere...). jag har opererat min andra fot för inget mindre trevligt än nageltrång. jag vet, det låter SÅÅ otrevligt och nästan lite ofräscht! det är lite som om man inte riktigt blir tagen på allvar när man säger att man har opererat nageltrång. det är en helt annan sak och säga att man opererat knät, axeln eller så. DÅ blir reaktionen helt annorlunda! OJ! stackars dig! behöver du ngt? ring om det är ngt! nu är det mer: ok, men vi andra ska ut o fika och mysa men ring när du kan gå igen...! va?! men jag är ju sjuk! på riktigt!! tror ni mig inte? kom och kolla på stygnen! jo, jag har faktiskt sytt!! det måste ju vara värt ngt?! en aladin-ask...?

speaking of chocholat, jag är ju igång igen med min neverending-bantning. nej, det heter inte att man bantar! man äter rätt *himlar med ögonen*... eller egentortyr som jag nu börjat kalla det. det är mkt intressant i mataffären. om jag inte köper något onyttigt när jag väl handlar går det ganska bra eftersom jag är för lat för att gå tillbaka till affären senare endast för att köpa ngt gotta. det blir dock lite problematiskt när min shopping börjar närma sig kassorna för det är ju där de har allt godis och chips! men jag har hittat ett knep! det är under utveckling och behöver finjusteras lite. härom dagen när jag handlade och började närma mig kassan tänkte jag att det man inte vet har man inte ont av. eller det man inte SER har man inte ont av. bra! jag blundade, spelade blind och försökte ta mig till kassan med stöd av att hålla i mig i hyllorna. framåt stängningsdags när de ropade ut i högtalarna att kunderna skulle dra sig mot kassorna tyckte jag att de var kaxiga, det var ju det jag höll på med! efter att irrat omkring i cirklar och fått en del pinsamma upptäckter (en del hyllor tillhörde kvinnor och andra intima delar som det INTE uppskattas att man tar på. i alla fall inte oinbjuden...männens reaktioner märktes inte av så väl, en del bara stönade konstigt...) leddes jag till slut ut av en hjälpsam (antagligen less) personal (säkert stackars pryon. han ba: men nej! jag vill inte! hon ser weird ut! de ba: jo! du måste! led ut henne nu! annars godkänner vi inte din praktik!)

detta gav mig så klart inspiration till hur jag skulle klara mig igenom nästa besök på den lokala mataffären utan att få med mig djävulens karameller hem. nästa gång haffade jag tag i en äldre kvinnas kappfåll och tänkte att hon får leda mig! hon ska väl betala förr eller senare också. dett uppskattades uppenbarligen inte HELLER! hon började skrika och kalla mig för pervo... men jag fick eskort ut! av chefen! inte heller behövde jag betala för varorna! de kastades på mig på vägen ut...

på lördag!

då åker vi hem för att fira påsk! johan sa idag att han skulle ta med sig sin tv som han har i lastbilen. jag skulle få plugga in den i bilen och sitta i baksätet och titta på film heeeeeela vägen hem. då skulle han spela motörhead på högsta volym i sin mp3 och gasa på som f-n (han får inte överskrida hastigheterna när jag sitter vaken bredvid. då tjatar jag. därför brukar han göra allt han kan för att jag ska somna så fort vi ska ut och åka, höja värmen, spela mysmusik och bjuda på varm oboy. eller ja...höja värmen i alla fall. och sitta tyst) men jag sa att jag inte ville sitta i baksätet och titta på film. jag ville hellre sitta i framsätet och prata om och analysera våran relation. det vill väl alla karlar när de är instängda i en bil i 85 mil med sin sambo...? utveckla relationen, komma till nya insikter om våra beteenden, förväntningar och kommunikation. eller?

LCHF

LCHF står inte för low class high fat. det lärde jag mig idag. eftersom jag bantar på måndagar och halva tisdagar är jag stolt över att det (trots onsdagskvällens slagna timme, sena timme, vad heter det?) fortfarande står sig. GI, LCHF eller vad man nu ska gå efter. ni vet, den här trendiga dieten spm fortfarande är på tapeten. jag tror man mår bra av att äta på det sättet och för att slippa kila bikinin i år igen så tar jag även denna vecka åter upp fajten! (ja, ja, ja anna, jag bjuder på den)

sanna vänner har man kvar när dom andra gått hem!

eller hur det nu var... jag har i alla fall varit och skvallrat och snackat MASSOR med skit om alla som inte var med med mina gamla goingar erik och carro från soc. att man kan ha så kul! på vägen hem träffade jag en annan gammal kollega. hon var trött och ledsen och ensam. hon sa att hon stressar på jobbet, åker hem till sin tomma lgh och äter godis framför tv:n tills det är kväll och natt. hon saknar sitt liv och undrade om det var så här det skulle sluta. vad säger man då? när vi hade skiljts åt kom jag på att jag hade velat fråga om hon ville ta en promenad nån dag, eller en kaffe med för mycket mjölk. nästa gång ska jag göra det. vad ska du göra annorlunda nästa gång?